Aktuellt efter Knutbyrättegången och -dokumentärerna 2020

av Aila Annala

Efter Knutbyrättegången 2020 har flera f.d. medlemmar trätt fram både i Uppdrag gransknings dokumentärer och i andra sammanhang och berättat om sina erfarenheter. Några ångestskapande ämnen har lyfts fram av flera av dem. Bland dessa ämnen är kanske helvetesläran (tron på evig, oändlig pina) och ”det hemliga uppryckandet” (Jesus återkomst) särskilt framträdande. 

Helvetet hänger i sin tur samman med en viss människosyn, att någonting i människan skulle vara odödligt. Tron på en evig pina förutsätter att evigt liv också finns utanför Kristus, vilket inte är vad Bibeln lär (se t.ex. 1 Joh. 5:12) och att ondskan och döden aldrig skulle bli utplånade, vilket inte heller är vad Bibeln lär (se t.ex. Upp. 21:4). 

Bakom dessa ångestskapande tankar, som är ganska allmänna hos en stor del av kristenheten, ligger ett fåtal missuppfattade bibeltexter och en folktro med rötter i grekisk mytologi och filosofi. Jag har skrivit lite mer om några av de missförstådda bibeltexterna och kopierar ett par ex. nedan. 

Den ångestskapande tron att Jesus skulle komma i hemlighet och rycka med sig de troende grundar sig inte på Bibeln utan snarare på fantasifulla böcker och filmer (”Left behind”). Det är oerhört tragiskt att så enormt mycket rädslor och ångest kunnat produceras utifrån sådana källor! 

Tack vare att f.d. medlemmar från Knutby vågat ta upp dessa (och en del andra) svåra frågor pågår nu en del diskussioner i olika sammanhang, och förhoppningsvis skapar de intresse för mer bibelstudium. Varje kristen behöver lära sig att läsa Bibeln i sin helhet och inte försöka bygga upp en hel teologi kring ett fåtal texter som kan kännas lite svårförståeliga (som exemplen nedan). En god bibelläsningsregel är att om en text känns svår att förstå, studera den i ljuset av texter som är klara och tydliga och som inte lämnar utrymme för missförstånd. Sådana texter finns det gott om i Bibeln, tillgängliga för alla.

Nu till de nämnda exemplen. Läs gärna mer: http://www.vesa-annala.se/442526901

Den rike mannen och Lasaros

Luk. 16:19-31

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros i Luk. 16 är en mycket svårtolkad och ofta missuppfattad liknelse. Vi vet inte heller varför Jesus valde att använda sig av en berättelse som faktiskt var känd i lite olika versioner och utan namngivna personer långt före hans tid, bl.a. i Egypten, så redan dess kulturella och historiska sammanhang i sig försvårar våra möjligheter att förstå den.[1]

I Luk. 16:23 har vi det grekiska ordet hades, ”dödsrike, de dödas plats” som bidragit till en hel teologisk lärostrid om tillståndet i döden. 

I vers 23 är det bara FB som med ordet ”helvete” avviker från de övriga svenska Biblarna, B2000, 1917 och nuB; alla tre översätter hades lika: ”dödsriket”, där den rike mannen plågades/pinades.

Jag vill här i första hand bara lyfta fram just ordet hades, som FB översätter med mycket långsökt ”helvete”. Dödsriket (hebr. sheol, som utgör en bakgrund till grekiskans hades) uppfattades under Gamla testamentets tid som en tyst, livlös tillvaro, även utanför Gt. I Gt beskrivs döden ofta som att man helt enkelt går till sina förfäder, utan några diskussioner om huruvida de trott på den ende sanne Guden eller inte; man begravdes i släktgraven (se exemplet Abraham och hans förfäder nedan). 

Först i den grekiska mytologin började man tydligt uppfatta döden som någon sorts liv.[2] Dessa mytologiska föreställningar har sedan påverkat även kristna tolkningar av grekiskans hades, ”dödsrike”, eller ”graven”. 

Det är förvånande att FB i detta sammanhang använder ordet helvete. FB är inte heller konsekvent, för samma ord förekommer t.ex. i Apg. 2:27. Enligt den versen var även Jesus i hades, ganska ordagrant översatt ”du ska inte lämna min själ i dödsriket” – och där översätter FB mycket riktigt ”graven”. 

Kanske är dödsriket (de dödas plats, graven) oftast det bästa alternativet, även om det också kan tolkas olika, men det ger oss åtminstone en chans till den uppfattning vi för övrigt finner i Bibeln i fråga om döden. När vi studerar vad Bibeln generellt lär om döden (liksom vilken annan fråga som helst) bör vi inte heller klamra oss fast vid en enskild, lite svårförståelig text, utan läsa Bibeln i sin helhet.

Det är en ganska vanlig uppfattning att berättelsen inte är någon liknelse utan en faktisk skildring av tillståndet i döden. Låt oss därför se på några detaljer utifrån den utgångspunkten. 

Var är t.ex. Abraham? I 1 Mos. 25:8 står det att han ”förenades med sina förfäder”, vilket var ett vanligt sätt att uttrycka någons död (1 Mos. 49:33; 5 Mos. 32:50; Dom. 2:10; Apg. 13:36 m.fl.). Var är då dessa Abrahams förfäder? Enligt Jos. 24:2 tillbad de andra gudar, så det blir svårt att föreställa sig att de skulle vara i paradiset. (Med paradis menar man vanligtvis det tillstånd som rådde i Eden före syndafallet, ett fullkomligt tillstånd av godhet, kärlek och harmoni, utan ondska, lidande och död, det man vanligtvis föreställer sig om himlen.) Däremot är det inte svårt att tänka sig att dessa förfäder ligger i sina gravar. 

Heb. 11 räknar upp Abraham bland trons hjältar men konstaterar i v. 13 att de ännu inte nått det utlovade. Alltså är de ännu inte i något paradis. Bibelns entydiga vittnesbörd är att de döda uppstår först vid Jesus återkomst och de rättfärdiga kommer till himlen först då. Se t.ex. Joh. 6:40, 44, 54; 1 Thess. 4:16. Alltså ligger de döda i sina gravar, de som trott på Gud likväl som de som inte trott på honom. Redan detta gör det omöjligt att ta berättelsen om den rike mannen och Lasaros bokstavligt.

Ett ytterligare exempel på problemen med bokstavlig tolkning är att i berättelsen nämns uttryckligen kroppsdelar (tunga, finger, blick som ju förutsätter ögon), inte några ev. själar eller andevarelser. Bibeln delar inte upp människan i olika delar, kropp och själ, som man senare börjat göra, utan människan lever och dör i sin helhet. Se t.ex. Pred. 9:10; Jes. 38:18; se även Upp. 20:12 f. som visar att de döda får sin dom först när de uppstått; alltså är ingen del av dem vare sig i himlen eller i något straff innan dess. Jesus själv beskriver döden som sömn, t.ex. Luk. 8:52; Joh. 11:11.

Den rikes vädjan att Abraham skulle skicka Lasaros till hans bröder får som svar att om de inte tror på Mose och profeterna skulle de inte tro även om någon av de avlidna skulle komma från de döda (v. 31). Detta är inget som brukar hända, vilket indikerar att en uppståndelse måste till om någon av de döda över huvud taget ska kunna göra något.

Dessa exempel bör räcka för att vi ska förstå att Jesus även här talar i liknelser (Matt. 13:34), om än i det här fallet i en onekligen svårförståelig liknelse. Men det kan ha varit mycket lättare för dem som redan kände till den från andra sammanhang att förstå poängen. För Jesus var huvudpoängen att rikedom inte alls behövde vara någon välsignelse som fariseerna gärna såg att den var. Den var ingen garanti för Guds välbehag och någon räddning, utan var och en, fattig som rik, behövde tänka efter hur man levde sitt liv här och nu. Jesus ville framför allt visa att när livet var slut var det för sent att vända om. 

Jesus, döden och paradiset

Luk. 23:43

De allra flesta bibelöversättningar tolkar Jesus ord till rövaren på korset som ett löfte att han redan samma dag skulle vara med Jesus i paradiset, vilket dock är teologiskt problematiskt, som vi strax ska se. 

Eftersom ordföljden i grekiskan är friare än t.ex. i svenskan och eftersom skiljetecknen inte är ursprungliga utan sattes dit först på 1500-talet, kan versen lika gärna översättas: ”Sannerligen säger jag dig idag att du ska vara med mig i paradiset.” Det skulle passa mycket bättre in i sammanhanget både teologiskt och också rent historiskt.

För det första vet vi inte när rövaren dog; de korsfästa brukade leva ett par dagar. Jesus dog snabbare än vad som var normalt (se t.ex. Pilatus förvåning i Mark. 15:44). 

För det andra hade rövaren bett: ”Jesus, kom ihåg mig den dag du kommer med ditt rike” (min kursivering). Han räknade alltså inte ens med att det skulle kunna ske omedelbart. 

För det tredje gick inte ens Jesus själv till paradiset direkt efter sin död. Han begravdes, och enligt egen utsago (t.ex. Matt. 12:40; Mark. 9:31) skulle han ligga i graven och uppstå på tredje dagen. Han säger uttryckligen efter sin uppståndelse att han ännu inte gått upp till sin Fader, Joh. 20:17. Till himlen for han först 40 dagar senare. Alltså gick varken Jesus eller rövaren till paradiset den dag de korsfästes.

Ytterligare problem uppstår av vanliga tolkningar av det tidigare citerade, svårtolkade stället i 1 Pet. 3:18, 19, som man ibland tolkar som att Jesus under sina tre dagar som död gick och förkunnade för de avlidna från Noas tid. 

Det skulle alltså då vara ett tredje ställe där han var under dessa dagar: enligt sina egna ord var han i graven, enligt många tolkningar av Luk. 43:23 var han i paradiset (dit han dock enligt Joh. 20:17 ännu inte gått), och nu enligt denna svåra text i Petrusbrevet i en förkunnelsegärning någonstans bland de döda.

Någonting i dessa tolkningar måste alltså vara fel. En stor hjälp får vi om vi läser Bibeln i sin helhet och försöker förstå vad den i övrigt lär om döden och vad som händer när man dör. Det är dock ett alldeles för omfattande studium för att gå in på här. Det kan bara kort konstateras att Bibeln i sin helhet lär att död är död, motsatsen till liv, och det kristna hoppet är hoppet om uppståndelsen vid Jesus andra ankomst. Fram till dess sover de döda i sina gravar (t.ex. Ps. 22:30; Dan 12:2). Evigt liv får vi endast genom Jesus Kristus; utanför honom finns inget liv (se t.ex. 1 Joh. 5:12). 

I det ljuset bör vi läsa även de – ganska få och svårförståeliga – texter i Bibeln som kan ge intrycket att död ändå skulle vara liv i någon form och att människan redan vid sin död skulle få sin slutgiltiga dom, alltså gå till himlen eller kastas i någon form av evig pina. Framför allt är tron på de dödas uppståndelse det absolut unika för den kristna tron, men den skulle mista sin betydelse om de döda redan vid sitt dödsögonblick fick sitt eviga öde, ant. evigt liv i himlen eller ett evigt straff.


[1] För den intresserade som vill bekanta sig närmare med liknelsens bakgrund rekommenderas Snodgrass, Klyne R.: Stories with Intent. A Comprehensive Guide to the Parables of Jesus, W. M. Eerdmans Publ. Co 2008, s. 419-435. 

[2] Här kan man också rekommendera vidare läsning, som faktiskt finns på svenska och går säkert att få tag på något bibliotek: Nilsson, Martin P:N: Helvetets förhistoria. Straff och sällhet i den andra världen i förkristen religion, Aldus/Bonniers, 1963.