Bibeln är boken som har format vår svenska kultur, våra föreställningar om världen, vår människouppfattning, vår etiska och moraliska reflektion etc, etc. Grunden för det moderna svenska samhället lades då den kristna missionen nådde Sverige kring år 1000. Så småningom blev Sverige ett kristet kungarike. Denna utveckling når sin höjdpunkt när reformationen slår igenom i Sverige. Sverige blir ett protestantiskt land. Denna historiebeskrivning syns fortfarande i vissa officiella dokument.
I ”Företalet” till Sveriges rikes grundlag (1982 års tryck) kan man bl.a. läsa hur ”Svea och Göta män njutit den nåden av Gud, att in till denna dagen bibehålla, bebo och bygga det land” (som deras förfäder hade tagit i besittning). Det var dock Inte bara samhällsbygget som grundades på Bibeln. Etiken och moralen grundades på bibelordet. Svenskarna blev kända som arbetsamma, pålitliga och frihetsälskande människor. Tiden har dock ändrats. Ateistisk humanism (med utvecklingsläran som dess ursprungsberättelse), där människan står i centrum, är den grund det postkristna samhället byggs vidare på.
Ofta är detta nya samhällsbygge i direkt kollisionskurs med de bibliska värdena och idealen, inte minst när det gäller människosyn och den etiska och moraliska reflektionen. Låt mig använda en bild för att illustrera hur denna historiska utveckling har kunnat äga rum. Sverige är som ett hus med två våningar. Grunden i huset är den bibliska uppenbarelsen. Den första våningen är den kristna tidsepoken då Sverige som ett land byggdes upp. Detta byggprojekt tog flera hundra år och byggdes under tårar och flit och med en övertygelse att Gud var med i bygget. Den andra våningen är det som man håller på att bygga just nu. Övergången från den första våningens fas till den andra våningens fas har tagit några årtionden. Under denna tid tog nya byggherrar med andra föreställningar vid. Dessa byggherrar vill inte längre hålla fast vid den grund som den första våningen byggdes på utan har medvetet velat riva ner den (Bibeln) huset vilar på.
Man vill dock gärna behålla den första våningen eftersom man vet hur mycket den första våningen har betytt för hela nationen, men grunden vill man ta bort. Dessa moderna byggherrar – för att använda en annan bild – är som gökungar i det kristna husbygget. Gökar (folk med kristendoms-fientliga föreställningar) från olika håll tog sig in i den kristna våningen och lade sina ägg där. Det kristna boet gav skydd för dessa främmande ägg. Så småningom kläcktes äggen och gökungarna har puttat ut de verkliga ungarna. I dag är de (nästan) de enda fåglar som lever i det kristna boet, gökungar. Det tragiska i denna berättelse är att de verkliga värdfåglarna inte lyckades hålla gökarna borta.
Orsaken var att de gökar som lyckades smyga in i det kristna boet hade några kristna karaktärsdrag på sig. Detta gjorde att de verkliga värdfåglarna inte kunde skilja mellan de egna och gökäggen. Sverige befinner sig i den andra våningens fas i sin historia. Vi som håller fast vid grunden (Bibeln) ser denna historiska utveckling mycket tydligt. Vart den leder vill inte jag spekulera i, men spåren skrämmer. Gökarna hånar den kristna tron. Man vill putta ut hela den kristna tron från den andra våningen. Där har bara gökungar rätten att bo och verka.
Vi (Guds barn, som håller fast vid grunden) som bor i den andra våningen, vår uppgift är enligt den verkliga Byggherren (Jesus) att be för dessa gökungar så att deras ögon och sinnen öppnas för den verkliga Byggherrens vilja och avsikter med det bygge man håller på med. Låt oss inte glömma detta!
Vesa Annala, pastor