av Aila Annala
Det finns nog fler än jag som börjat tröttna på all döds- och smittstatistik och nästan någon sorts osund konkurrens mellan olika länder kring de respektive sätten att hantera pandemin, samt ifrågasättanden och beskyllningar hit och dit. Vi vet numera alla mer än väl att covid-19 är ett farligt och envist virus som vi ska akta oss för allt vi kan. Längtan efter mer konstruktiva nyheter och maningar börjar bli stor. Likväl fortsätter samhällsapparaten och medierna med att förse oss med dessa destruktiva nyheter, och det ganska ensidigt: det är nästan enbart den fysiska sidan som lyfts fram, väldigt lite om människans psykosociala och andliga hälsa/välbefinnande resp. risker för ohälsa/sjukdom på de områdena.
Jag har också på mycket nära håll kunnat följa livet som samhällets skyddsobjekt 70+. Det måste vara första gången i Sveriges historia som de äldre på detta sätt kollektivt omyndigförklaras i tron att de p.g.a. sin ålder saknar egen förmåga till försiktighet och kapacitet att göra egna bedömningar. Man får det att låta som en nyhet att antalet döda ökar när man passerat gränsen 70, som om det inte gjort det tidigare också – det är väl självklart att ju äldre man blir desto mer ökar sannolikheten att döden närmar sig. Resultatet blir nu att de äldre nästan får be om ursäkt för sin existens om de visar sig någonstans, och tragiska exempel på direkt destruktiva tankar (i värsta fall självmordstankar) börjar redan höras. Sedan är det givetvis en stor tragedi att vår äldreomsorg blivit så dålig att många blivit smittade på olika äldreboenden. Det var väl just där de skulle ha behövt beskyddas, medan de friska äldre kanske hade klarat sig med samma direktiv som alla andra.
I samhällsapparatens välmenande iver för den fysiska hälsan och kamp mot själva viruset har människans inre och sociala behov allvarligt försummats. Först nu efter några månader av corona börjar man notera lite oftare att våld i nära relationer ökat, och någon gång nämns också risker för psykisk ohälsa lite förbigående. Kanske växer det fram en något ökad förståelse för mångas kriser, t.ex. p.g.a. att man mist sitt arbete och råkat ut för ekonomiska problem.
Men jag har ännu inte hört någon våga ta upp något om den dödsångest corona utan tvekan väckt, inte bara bland de äldre. Livets skörhet och allvar har helt säkert gjort sig gällande i väldigt många sammanhang. Covid-19 har ju skördat även yngre liv, och väldigt många har kommit i kontakt med döden p.g.a. viruset när de fått sörja sina nära och kära som dött.
Det är de kristnas primära uppgift att ta tag i dessa stora frågor om liv och död, hopp och förtvivlan, ge en förklaring till allt detta onda (människans fall) och erbjuda den enda lösningen på dödens gåta: evangeliet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse. Jag har känt en stor frustration när jag sett många kyrkor erbjuda hemkörning av matvaror och andra praktiska ärenden, mer än hjälp på dessa andliga och existentiella områden. Självklart är också den praktiska hjälpen värdefull för många, men sådant kan även ickekristna göra. Däremot är de kristna de enda som kan förkunna en uppstånden Herre som besegrat ondskans och dödens makt och som erbjuder oss evigt liv utan synd, ondska och lidande. Fram till dess har han lovat vara med oss alla dagar, så vi inte behöver lida ensamma, vad som än händer.
Kristen tro är den enda som kan sätta även denna pandemi i ett större sammanhang och ge människor hopp. Behovet av goda nyheter är stort, så låt oss förkunna dem!