Den senaste tidens diskussioner om känsloladdade kristna evenemang som Awakening Europe har ännu en gång fått mig att fundera över Guds Andes verk, inte minst utifrån frågan om nådegåvorna. I karismatiska kretsar är det ju en stark betoning på vissa nådegåvor, de som mer eller mindre uppfattas som synbara, helanden, tecken och under, profetiska budskap och s.k. tungotal. Jag kan inte bedöma hur mycket tungotal som det förekom på Friends arena, men de som upplevt saker i ett sådant sammanhang kommer nog förr eller senare i kontakt med det, med all sannolikhet mer än med några andra nådegåvor.
Nedan några tankar om nådegåvorna och särskilt om tungotalet, eftersom det antagligen är det mest missförstådda och mest utbredda bland allt som uppfattas som Andens gåvor. Ju mer jag läser Bibeln på dess grundspråk, i detta fall Nya testamentet på koinegrekiska, desto mer övertygad blir jag att skrämmande mycket har blivit missförstått när det gäller Guds Andes verk och nådegåvorna.
Det grekiska ordet för nådegåva, charisma, är mer omfattande än vårt ord och används t.ex. om äktenskapet (1 Kor. 7:7, läs hela sammanhanget), men i vår tid har ordet fått en säregen, ensidig betoning på ”tungotal” och olika tecken/under samt profetiska budskap och bedöms ofta utifrån individens upplevelser. Ofta handlar det dock säkert mer om en socialisationsprocess än nådegåvor i ordets egentliga bemärkelse: man upplever det man förväntas uppleva i en viss möteskultur. När t. ex. nådegåvan undervisning eller kunskapens ord inte betraktas som något särskilt eftertraktansvärt, och i varje fall inte som något synligt tecken på Andens närvaro, börjar folk lätt sträva efter något som går att uppleva och se. Det ökar risken att blanda ihop och förväxla Andens verk och mänskliga upplevelser och frammana något utifrån den egna föreställningsvärlden, som har sin grund i den rådande möteskulturen, i stället för Bibeln.
Upplevelser har alltid fascinerat människan; de finns det gott om i andra religioner också, och även i helt sekulära sammanhang, men sådana är i sig inget bevis på någonting. Självklart kan Gud också ge upplevelser när han ser att det är bra för någon, men hans Ande är suverän och verkar och delar ut sina gåvor så som han vill, inte nödvändigtvis i enlighet med vad vi strävar efter. Om vi kan underkasta oss hans ledning även i fråga om nådegåvorna, är vi bättre skyddade mot allehanda andligt högmod och mänsklig glorifiering av dem som tycks ha fått både den ena och den andra synliga gåvan, samt omvänt mot risken att känna oss underlägsna och mindervärdiga när vi saknar det glamorösa.
Nya testamentet visar tydligt att nådegåvorna ges 1) för att bygga upp församlingen (1 Kor. 12:7; 14:12), och 2) för att övertyga icke-troende om evangeliet (Apg. 2; Ef. 4), och det är dessa kriterier vi behöver ha i tankarna när någonting presenteras som nådegåva. Anden delar ut dem som han vill, inte utifrån vad vi vill se eller uppleva, för vi kan sällan bedöma vad som behövs för dessa syften.
S.k. tungotal, glossolalia, syftar mer korrekt på gåvan att tala olika/andra språk (ordet i sig syftar på tungan, glossa, som kroppsorgan, och lalia på talat språk). Utgångspunkten är pingstdagen, Apg. 2, då apostlarna fick en övernaturlig gåva att förkunna evangelium så att åhörarna hörde det var och en på sitt eget språk eller t.o.m. dialekt (dialektos, Apg. 2:6, som dock ofta bara översätts som språk). Historiskt sett var detta en anknytning till tiden före Babels torn då människorna fortfarande talade ett och samma språk men började i sitt högmod sträva efter himlen på sina egna sätt. Gud gav då människorna de olika språken, för att de inte längre skulle kunna utveckla sina högmodiga planer när de inte förstod varandra. I och med Andens utgjutelse på pingstdagen kunde de åter förstå det som sades och som de behövde för att s.a.s. uppnå himlen. Det är alltså frågan om vanliga mänskliga språk som Gud på ett övernaturligt sätt gav människorna förmågan att tala/förstå, för att föra ut evangeliet.
Gud har själv alltid talat mänskliga språk när han uppenbarat sig för människorna. Redan det borde göra det klart för oss att vi människor inte behöver sträva efter något övermänskligt språk när vi vänder oss till Gud.
När någon i församlingen talar ett främmande språk som andra inte förstår förutsätts också tolkning, hermeneia (1 Kor 14:27, 28), som är en nådegåva i sig. Återigen ser vi att Guds vilja är att människan ska förstå.
Ett ”tungotal” som bönespråk som inte är något känt språk har härletts ur 1 Kor. 14:14, men det bör noteras att det enligt Paulus då är ”min” (inte Guds) ande som ber. En intressant fråga väcks: hur mycket mänskligt förekom det redan då i sådana här sammanhang? Paulus varken fördömer eller förbjuder fenomenet utan konstaterar bara att det är ”min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt” (mer ordagrant är tanken att förnuftet inte bär någon frukt). Vi bör också komma ihåg Jesu egna ord i Matt. 6:7: ”Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.” ”Rabbla tomma ord” kommer från grekiskans battalogeo, pladdra, jollra, och syftar på något absolut meningslöst.
För vidare studium rekommenderas bl.a. Robert G. Gromacki: The Modern Tongues Movement, 1980; John F. McArthur Jr: Charismatic Chaos, 1992; Nils G. Holm: ”Extas, trans och tungotal” i Mänskliga gränsområden, 1996, red. Johan Cullberg m.fl.
Jag tror att kristenheten idag behöver anstränga sig för att hitta tillbaka till Bibelns egentliga budskap, såväl i fråga om Andens verk som i många andra frågor. Vi har blandat in alldeles för mycket mänskligt, ibland direkt hedniskt, och vad vi behöver är att vi lägger de mänskliga fenomenen åt sidan och ägnar oss åt ett djupt bibelstudium, med öppet hjärta – under Guds Andes ledning.
Aila