Jag tror att vi alla har någon gång hamnat i en situation där vi har blivit hjälplösa och väntat på hjälp. Häromdagen fick jag förfrågan av Tomas om jag skulle vilja vara med på en liten båttur i Kalmarsundet. Naturligtvis tackade jag ja till erbjudandet. Så steg vi i båten, tre vuxna och fem barn. Solen sken och allt var som gjort för en lyckad båttur.
Vi lämnade kajen (i Färjestaden) och riktade oss till norra sidan av Ölandsbron. Där svängde vi till vänster och efter att ha passerat två småöar riktade vi oss mot Kalmar. Vi visste att i Kalmarsundet finns gott om stenar med risk att åka på grund. Ekolodet visade dock flera meter djup så det var ingen fara. Men helt plötsligt hände det, vi körde på en stengrund. Det hördes bara klonk, klonk, klonk… och där satt vi fast på stenar!
Det enda att göra var att hoppa i havet och försöka dra bort båten från stenarna. Efter en stund lyckades vi med det och kunde (genomblöta) kliva in i båten och fortsätta färden. Men då uppstår ett nytt problem: motorns kylsystem hade pajat och vi kunde inte köra vidare. Motorn skulle ju överhettas med risken att det börjar brinna. Så, vad gör vi? Det enda är att anropa på hjälp. Tomas fick kontakt med sjöräddningen som skulle skicka en sjöräddningspatrull till oss.
Vi lägger ut ankaret och börjar vänta. Vi småpratar, och för oss alla var det första gången vi var i ”sjönöd” (även om det inte fanns någon nöd med oss). Vår ”nöd” var att vi behövde hjälp utifrån för att komma till land. På ett sätt var det skönt att sitta i båten, njuta av solskenet (även om vi fick en liten regnskur över oss), av havet och av vågornas mjuka gungning av båten.
När vi satt där i väntan på hjälp så tänkte jag att livet vi lever på jorden är som att vara i en havererad båt (nu tänker jag vår jordplanet som ”gungar” i universums ocean). Livet är skönt på jorden.
Men jorden har gått ”på grund” (p.g.a. den första människans olydnad) och svävar hjälplös i universum.
Vår enda räddning är att någon kommer utifrån till vår hjälp. Och det är detta som den kristna tron säger: Jesus kom (och ska komma!) till vår räddning. Vi behöver bara lugna ner oss. I Hebreerbrevet (kap. 6) skriver författaren om det verk Gud i Kristus har gjort. Han berättar om Abrahams ”tåliga väntan” på att Guds skulle uppfylla de löften han gett honom. Abraham levde i ”hoppet”. Författaren beskriver detta hopp som ”våra själars ankare”. Också vi har kastat ut våra livs ankare (”hoppet”) i universums ocean. När Jesus kommer har han med sig en ”änglapatrull” (Markus 13:26-27) som ska rädda oss och vår planet från dess grundstötning (Romarbrevet 8:18-21).
Tack gode Gud för alla livets erfarenheter vars yttersta syfte är att drar oss närmare dig!
Vesa