Jag vet inte hur många av er kära läsare har hört eller läst om fideism. Enligt en definition är fideism (av latinets fi’des, ”tro”), en teologisk eller filosofisk uppfattning enligt vilken religiös tro inte kan underbyggas med argument av något slag” (Anders Jeffner). Många tycker om denna beskrivning och menar att den motsvarar den nytestamentliga uppfattningen av tro. En viktig teolog som nämns i detta sammanhang är (var) Karl Barth (som verkade i början av 1900-talet). Tanken är att tron (också den kristna tron) är oberoende och fri från all rationell reflektion. Tron lever i sin egen värld.
I dag har fideismen ”drabbat” många kyrkor. Man säger att man ”bara” behöver tro på Jesus så är allting bra. Att fideismen har fått så kraftigt genomslag i den kristna kyrkan hänger samman den starka anti-kristna mentaliteten som råder i samhället och som den kristna kyrkan inte haft mod att stå emot. Som konsekvens har man tagit sin tillflykt till fideismen. ”Jag tror oavsett…” eller ”Jag tror trots allt…” Men är fideism nytestamentlig tro? Nej, inte alls!
När man läser Nya testamentet finner man mycket snart att tron bygger på evidens (fakta). Låt mig ta de två mest kända verserna i Bibeln (Joh 3:16-17) som ett exempel.
Tänk på när du läser följande verser: vad säger de? Dessa två verser tycks säga någonting viktigt om Gud och världen. Och inte bara om Gud som Gud utan Guds tankar om världen.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.”
Dragna ur sitt större sammanhang hänger ändå dessa två verser på något sätt ”i luften”. I vilket sammanhang förekommer de då? Jo, i det nytestamentliga sammanhanget. Författarna till Nya Testamentet säger sig har levt samtidigt med Jesus och har därför förstahands kunskap om honom och vad han gjorde och varför. Lukas (1:1-4) börjar sitt evangelium med de berömda orden:
”1 Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, 2 så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, 3 och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, 4 för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.”
Observera det som sägs i vers 4, ”för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.” Om jag skulle parafrasera Lukas ord skulle de bli följande: ”Theofilos, jag har kontrollerat alla uppgifterna jag har om Jesus och jag kan försäkra dig om att de stämmer.”
Den nytestamentliga tron är m.a.o. motsatsen till fideism. Nya Testamentet är det apostoliska vittnesbördet om Jesus, Guds enfödde Son, sänd av Gud. Jesus kom till världen, med ett bestämt syfte: att rädda världen.
Och när vi placerar den kristna tron i ett ännu större historiskt sammanhang, blir den tron ännu härligare. Den omfattar och omfamnar hela skapelsen. Denna aspekt kommer fram i den andra centrala texten i Bibeln,som handlar om tro,Hebreerbrevet 11:1-3.
”1 Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2 För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3 I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.”
Ur denna text uppstår frågan: hur har Gud gett sitt vittnesbörd för fäderna? Resten av kapitlet beskriver hur Gud har gripit in i individers, folkens och jordens historia. Gud är en Gud som agerar i historien. Och den största av Guds handlingar i och genom historien är Jesus, Jesus människoblivande, liv, död på korset och hans triumfatoriska uppståndelse från de döda. Den kristna människan tror ”därför att…” inte ”oavsett…” eller ”trots allt…” Fideism är en svag tro. Den sanna kristna tron är grundad på Guds agerande i historien, Jesus i mittpunkten!
Vesa