”Gud, visa oss vad vi kan göra för vår omgivning…”
Det är en vacker augustimorgon 2015, och jag försöker koncentrera mig på mitt översättningsarbete. Jag är lite trött och sliten efter en mycket intensiv sommar och har gått i mångahanda funderingar kring framtiden och vad vi som en så liten församling kan göra för människorna i Kalmar – inte minst nu när vi också får nyrenoverade, fräscha lokaler som vi gärna ställer till förfogande i Guds verk. Vår omgivning är ju så gudsfientlig, och få människor bryr sig om ett nytt liv i Jesus eller tänker på evigheten över huvud taget. De kristna och deras tro är ointressant för de flesta, och i stället satsar de på det timliga, kortsiktiga och kortvariga, det som denna världen för tillfället kan ge.
Så sitter jag och översätter en text om församlingens uppgift i sin omgivning och möter i texten två familjer som bestämde sig för att flytta till en ökänd stadsdel som var fullständigt förfallen, nedbruten i alla tänkbara bemärkelser, med invånare som ingen vågat ge något hopp för. De två familjerna kände att Gud kallade dem dit, så de renoverade där var sitt hem åt sig och bad hela tiden att Gud skulle visa vad de kunde göra för människorna i sitt nya grannskap. De ville ge dessa människor nytt hopp och ett förvandlat liv i Jesus. De öppnade sina nyrenoverade hem för dem som levde utan hopp. I den lilla, varma gemenskapen började snart nya gnistor av hopp tändas och liv förvandlas. Snart började också andra renovera och bygga upp det förfallna, parallellt med att församlingen växte, och idag berättas området vara trivsamt, blomstrande, ett mycket påtagligt bevis på hur Jesus kan förvandla människoliv på alla plan.
Jag såg genast paralleller till vår situation i vår lilla församling i Kalmar, förutom att Kalmar till det yttre inte är förfallet utan tvärtom en blomstrande stad i materiell bemärkelse. Men på det andliga och psykosociala planet är väldigt, väldigt mycket förfallet, och väldigt många lever utan hopp och skulle behöva renovera sina liv och sina omständigheter grundligt, på ett sätt som bara är möjligt i Jesus.
Nu sitter vi snart i vårt eget nyrenoverade församlingshem där vi också vill erbjuda människor det hopp och den förvandling endast Jesus kan ge. Människorna runt omkring oss kan kanske kännas som lika ”hopplösa” som de i min text i morse, men Gud älskar dem och vill i sin oändliga kärlek nå dem – genom oss! Ja, genom oss – en svindlande tanke. Proportionellt sett är vi kristna i Kalmar (alla verkligt kristna medräknade) kanske lika få som de två familjerna i en stadsdel, i sina nyrenoverade hem. Men deras exempel visar att Gud inte är beroende av hur många vi är. Vi behöver bara helhjärtat be honom visa vad vi kan göra för vår omgivning.
Aila
Att vänta på hjälpen
Jag tror att vi alla har någon gång hamnat i en situation där vi har blivit hjälplösa och väntat på hjälp. Häromdagen fick jag förfrågan av Tomas om jag skulle vilja vara med på en liten båttur i Kalmarsundet. Naturligtvis tackade jag ja till erbjudandet. Så steg vi i båten, tre vuxna och fem barn. Solen sken och allt var som gjort för en lyckad båttur.
Vi lämnade kajen (i Färjestaden) och riktade oss till norra sidan av Ölandsbron. Där svängde vi till vänster och efter att ha passerat två småöar riktade vi oss mot Kalmar. Vi visste att i Kalmarsundet finns gott om stenar med risk att åka på grund. Ekolodet visade dock flera meter djup så det var ingen fara. Men helt plötsligt hände det, vi körde på en stengrund. Det hördes bara klonk, klonk, klonk… och där satt vi fast på stenar!
Det enda att göra var att hoppa i havet och försöka dra bort båten från stenarna. Efter en stund lyckades vi med det och kunde (genomblöta) kliva in i båten och fortsätta färden. Men då uppstår ett nytt problem: motorns kylsystem hade pajat och vi kunde inte köra vidare. Motorn skulle ju överhettas med risken att det börjar brinna. Så, vad gör vi? Det enda är att anropa på hjälp. Tomas fick kontakt med sjöräddningen som skulle skicka en sjöräddningspatrull till oss.
Vi lägger ut ankaret och börjar vänta. Vi småpratar, och för oss alla var det första gången vi var i ”sjönöd” (även om det inte fanns någon nöd med oss). Vår ”nöd” var att vi behövde hjälp utifrån för att komma till land. På ett sätt var det skönt att sitta i båten, njuta av solskenet (även om vi fick en liten regnskur över oss), av havet och av vågornas mjuka gungning av båten.
När vi satt där i väntan på hjälp så tänkte jag att livet vi lever på jorden är som att vara i en havererad båt (nu tänker jag vår jordplanet som ”gungar” i universums ocean). Livet är skönt på jorden.
Men jorden har gått ”på grund” (p.g.a. den första människans olydnad) och svävar hjälplös i universum.
Vår enda räddning är att någon kommer utifrån till vår hjälp. Och det är detta som den kristna tron säger: Jesus kom (och ska komma!) till vår räddning. Vi behöver bara lugna ner oss. I Hebreerbrevet (kap. 6) skriver författaren om det verk Gud i Kristus har gjort. Han berättar om Abrahams ”tåliga väntan” på att Guds skulle uppfylla de löften han gett honom. Abraham levde i ”hoppet”. Författaren beskriver detta hopp som ”våra själars ankare”. Också vi har kastat ut våra livs ankare (”hoppet”) i universums ocean. När Jesus kommer har han med sig en ”änglapatrull” (Markus 13:26-27) som ska rädda oss och vår planet från dess grundstötning (Romarbrevet 8:18-21).
Tack gode Gud för alla livets erfarenheter vars yttersta syfte är att drar oss närmare dig!
Vesa
En underbar trygghet
En sång som på senare tid berört mig på djupet börjar med strofen ”Vilken underbar trygghet jag nu har, innesluten helt i Jesu nåd.” Vad som än händer och vilka situationer vi än hamnar i, så är tron på Jesus och frälsningen genom Hans nåd vår trygghet och vårt hopp.
Det är så lätt att gå vilse idag. Vi lockas lätt att lägga vår tid och vårt engagemang på aktiviteter och bekymmer som leder bort från den plan som Gud har för oss var och en.
För mig betyder därför bibelstudierna tillsammans med vännerna i Adventkyrkan så enormt mycket och de är en källa till rik välsignelse och uppbyggelse som påverkar hela familjen. Tänk vilket privilegium att få läsa Ordet och be tillsammans med sina syskon i Herren och inse hur högaktuell Bibeln är för oss idag. Vi räcker inte långt i oss själva, åtminstone inte jag, och då är det gott att få den vägledning i livets alla frågor som vi finner i Bibeln. Den hittar vi ingen annanstans. Ingen annan än Jesus kan fylla våra behov. Han vill ge oss den kraft vi behöver för att vi ska kunna leva efter Hans vilja. 2 Tim 2:1 säger: ”Du mitt barn, hämta kraft i den nåd som finns hos Kristus Jesus.” Visst är det en underbar trygghet!
Det är så gott att få innesluta församlingen; vårt kära pastorspar och alla de andra syskonen i bön. Hoppas Du vill vara med!
Marita