Under dagarna har vi hört och läst i medier hur fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling har föreslagit gemensamma gudstjänster för kristna, judar och muslimer.
Tanken låter ju sympatisk och har i en mening också stöd i Bibeln. Det finns ju bara en enda Gud.
När Gud kallade Abraham att lämna det kaldeiska Ur, var han med sina förfäder en avgudadyrkare. I Josuas bok kan vi läsa följande: ”Därefter talade Josua till hela folket: ’Så säger Herren, Israels Gud: För länge sedan bodde era förfäder – Terach, Abrahams och Nachors far – på andra sidan floden Eufrat, och de tjänade andra gudar.'” (Josua 24:2)
I Andra Moseboken (6:3) får vi veta vilken Gud som hade kallat Abraham att lämna sitt fädernesland och vandra till det utlovade
landet; ”Gud den Väldige” (el-Shaddai på hebreiska). Abraham, Isak och Jakob kände inte Gud vid hans namn JHWH, utan bara som ”Gud den Väldige”, dvs. den högste guden. I Samuel Noah Kramers bok, ”Sumerian Mythologi” får man en god inblick i den kultur Abraham levde. Den sumeriska litteraturen blomstrade under denna tid (ca 2000 f.Kr.) och Abraham måste ha haft tillgång till den. Han hade läst ursprungsberättelser om universums skapelse, om människans tillblivelse, om människans fall och om syndafloden. Alla dessa ämnen tas upp i den sumeriska litteraturen. (De mest kända av dessa finns samlade i ”Myths from Mesopotamia”, i en översättning (på engelska) av Stephanie Dalley, 2000, Oxford).
I likhet med Abraham och hans förfäder hade också grekerna en idé om en Gud som måste vara mer än de mänskliga föreställningarna om gud. När Paulus möter de grekiska filosoferna på Areopagen (Apg. 17) ger han uttryck för denna sanning: ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, …” (verserna 23-24).
Också här i Norden har vi våra egna myter om gudar. I en mening har människor under tidernas gång tillbett ”en och samme gud”. Men denna gud har fått många olika ”ansikten”, d.v.s. människans föreställningar om honom. Här kommer den bibliska uppenbarelsen av Gud in i bilden. Gud gör sig själv känd för människan. Det finns bara en Gud; Skaparen av allting. Men Gud är inte bara Skaparen av allting, han är också historiens Herre. Han styr folkens öde efter sin egen vilja. Denna sanning uttrycks flera gånger i Gamla Testamentet. Paulus sammanfattar den med orden: ”Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (Apg. 17:26-28)
Den slutgiltiga uppenbarelsen sker i och med Jesus människoblivande. Och det är här skiljelinjen dras mellan olika gudstillbedjan. Judar och muslimer accepterar inte Jesus som Guds slutgiltiga uppenbarelse av sig själv. ”Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?”, säger Jesus i Joh. 14:9. Och ”jag är Vägen”, Joh. 14:6. Kan man vara tydligare?
Varför kommer då präster i Svenska kyrkan med sådana förslag, och vilka konsekvenser får deras förslag? Per Beskow har på Dagens debattsida 25/8 gett en insiktsfull kommentar. Han skriver: ”Framför allt ger de intrycket av att de vill reducera den kyrka de företräder till ett allmänreligiöst forum för alla och minimera tron på Jesus Kristus… Sådana tankar är de inte ensamma om idag, men det enda resultatet av sådant är kristendomens gradvisa försvinnande i Sverige.”
Naturligtvis bottnar prästernas förslag på ett djupare plan i en misstro på Bibeln. Bibelns och apostlarnas vittnesbörd om Jesus kan inte tas på allvar. Bakom denna otro ligger säkerligen den moderna materialistiska föreställningen om världen som ett oavbrutet sammanhang av orsak och verkan där inga ingripanden av en Gud/gud tas på allvar.
Låt oss därför stå på barrikaderna och försvara den kristna tron. Gud är ingen myt. Han finns. Jesus är ingen myt (eller religiös fanatiker). Han är den Evige Gudens Son, Frälsaren och Domaren av alla. Petrus ord i Apg. 4:12, att Jesus är den enda vägen till Gud, är lika sanna idag som när de uttalades för första gången. ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” Vi tillber Gud i och genom Jesus. Det är en tillbedjan som Gud själv har valt.
Vesa