Äntligen klaffade allt och familjen kommer iväg på en utflykt på södra Öland. Pojkarna ska passa på att övningsköra så vi delar upp oss i två bilar och skuttar iväg söderut. Nåja, Svante skuttar inte. Han har mycket körvana och sitter i egen bil, som han är väl bekant med. Peter däremot får köra en bil han inte är van vid och som dessutom är lite svår på kopplingen. Så här skuttas det friskt…
De större systrarna lämnar gärna syrliga kommentarer från baksätet, allt för att hjälpa sin bror. Färden går via Stora frö över till östra sidan och kalkstenshällarna vid Sandby borg. För den som inte är bekant med öländsk natur så består mycket av kalkstenshällar.
När de ligger nere vid havet, vilket är fallet i Sandby borg, så utgör de en utmärkt grund för nyfikna barnfötter. Är man dessutom som Ninni och gillar fossil så har man fullt upp. Eftersom hällarna ligger i vattenbrynet så slipas de av vågorna så att det kommer fram mycket spännande.
Nu sitter vi äntligen här i sanden med komockorna på diskret avstånd. Här betar nämligen en flock kor som strövar längs stranden. Filtarna åker fram och maten dukas upp. Dagens rätt på denna saltstänkta uteservering består av varm potatissallad och stekt lax med en kall sås till. En lätt bris blåser och måsarna håller sig på avstånd.
Jag får tid att strosa iväg lite längs stranden med kameran. När man går omkring med kamera ser man lite annorlunda på världen. Många detaljer som lätt missas i vår stressade vardag blir föremål för granskning. Molnformationer, stenar, vågskvalp, vajande gräs. Man hinner med att lägga märke till alla små finurligheter som skapelsen består av.
Ett grässtrå med fröax ser kanske inte så mycket ut för världen men titta lite närmare så ska ni se att det är ganska välplanerade saker. Alla vinklar är optimerade för att sol och regn ska göra bäst nytta. En mås har tappat en fjäder. Ett litet underverk av finurligheter med vars hjälp fågeln kan behärska vindarnas lek. Stenformationer som sakta mejslas fram av vågornas oavbrutna rörelser.
Den som påstår att naturen är slumpmässigt konstruerad behöver verkligen lägga sig ned på knä en stund. Att sitta i strandkanten och känna samhörighet med sin omgivning på ett så djupt sätt ger en väldig trygghet. Skaparen har gett oss den samhörigheten för att vi ska påminnas om vårt värde i helheten. Om han lägger ner så mycket arbete på stenar i strandkanten så har han nog lagt ner en del arbete på dig och mig också. Inte bara på ”krumelurerna i öronen” som Lina säger i Lönneberga.
Han värderar oss så högt att han offrade sin son för att inte mista oss. Varifrån vågorna än kommer, så ger han oss det stöd vi behöver om vi bara ödmjukar oss och ber om hjälp. Jag vet inte hur många som ber när vi far vidare men resan går mot söder för att leta oss över på västra sidan av ön. Efter några ryckiga stopp, bland annat för att titta på sjömansgraven efter Regalskeppet Kronan på Hulterstads kyrkogård, hamnar vi till slut hos ICA Trofast i Södra Möckleby där vi länsar glassfrysen. Frostnupna och nöjda går sedan turen norrut igen mot Färjestaden och hemmets ”lugna” vrå.
Tomas