”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”
Dessa Jesus ord i Matteusevangeliet 5:13-16 har allt oftare ”ringt” i mina öron. Dessa två bilder Jesus använder om sina efterföljare avslöjar två saker; För det första, vem är hans sanna efterföljare?
För det andra beskriver dessa bilder världens moraliska och intellektuella tillstånd. Saltet har två viktiga egenskaper i det vardagliga livet som också lärjungarna kände till. Saltet har en bevarande funktion, men det ger också smak. Överfört till det andliga betyder saltet naturligtvis att Jesu efterföljare är det salt i världen som gör att Gud inte ännu har gjort slut på allting.
Jesu bön, att Guds vilja skulle ske också på jorden så som i himlen, gäller fortfarande. Guds vilja sker och blir synlig genom Jesu efterföljare. Men saltet ger också smak. Och vad ger en bättre ”smak” i tillvaron än Jesus! Saltet i Jesu undervisning kan betraktas som en bild som berör det vardagliga livet.
I den moraliska ruttenhet som sprids som en löpeld genom medier och som allt mer också blir det offentliga samhällets ”bekännelse” (som ”prideveckan” gav uttryck för), blir den sanna kristna närvaron i samhället allt viktigare. Tyvärr tycks dock denna närvaro lysa med sin frånvaro.
Och i värsta fall ger den kristna kyrkan sitt stöd till detta moraliska förfall. Saltet har mist sin sälta! Den andra bilden, ”ljuset”, kan betraktas som den intellektuella sidan av lärjungaskap. Tyvärr har dagens kristna kyrka missat också denna sida av lärjungaskapet. Det intellektuella mörkret i kyrkorna – åtminstone här hemma i Sverige – är nästan totalt.
Vi som deltog i Föreningen Genesis årskonferens, fick många bevis på detta. Kyrkorna kompromissar i fråga om den bibliska uppenbarelsen. Guds ord tycks inte längre säga det som det säger. Den gamla lögnen djävulen uttalade i paradiset, ”har Gud verkligen sagt?”, har blivit så högljudd att ingen längre hör eller reagerar på lögnen – inte ens i kyrkorna! Den världsliga ”visheten” har under vetenskapens täckmantel fått ett fast grepp i kyrkfolkets sinnen.
Och här står vi med vår övertygelse att Gud verkligen har sagt det han sagt och verkligen menar det han sagt, det vill säga att vissa saker är mot hans vilja. Den intellektuella utmaningen vi står inför är gigantisk, men Gud är på vår sida och ingen kan i slutänden trotsa hans vilja och hans gärningar. Kära läsare, låt oss fortsätta att vara både salt och ljus. Det är ofta jobbigt och kräver ett offer, men så var det med Herren själv och hans trogna apostlar. Vi är i ett gott sällskap!
Vesa