Påsken och Jesus

Det är vanligt att man betraktar den kristna tron som en religion bland andra religioner. Och religioner brukar man dela mellan ”primitiva” och ”högreligioner”. Med ”primitiva” religioner menar man ofta andedyrkan, shamanism etc. Med ”högre” religioner menar man världsreligioner som kristendomen, judendomen, islam, buddhism etc. I Nationalencyklopedin definieras religion som ”sammanhängande trossystem ofta kännetecknat av tro på viss(a) gud(ar), övernaturliga företeelser etc.; vanl. äv. med spec. ceremonier och levnadsregler.”

Men är den kristna tron en religion? På ett sätt är svaret ”ja”, men på ett annat sätt inte. ”Ja” i den meningen att den kristna människan tror på Gud och att den kristna tron har speciella ceremonier (dop och nattvard), och i den meningen att den har vissa levnadsregler.

Men i en annan mening är kristen tro inte alls någon religion. Kristen tro är en allomfattande föreställning om verkligheten, om ursprunget, om historien, om meningen, om livet, om Gud. När jag använder ordet ”föreställning” menar jag inte något som människan bara hittat på, utan en medveten bild av det som man är mitt i. Centrum i allt detta är Jesus. Det unika i den kristna tron är att Gud själv kommer in i människans värld. Varför? Därför att någonting i Guds goda skapelse gick fel. Människan bröt mot Guds uppenbarade vilja och drabbades av den dom Gud hade uttalat över människan: människan skulle dö p.g.a. sin olydnad.

För att ”råda bot” på detta kommer Gud in i vår värld i Jesu person. Paulus skriver i 2 Kor 5:19 att ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.” Den grekiska grundtexten är mycket tydligare. Där står det ordagrant, ”så att Gud var i Kristus [och] försonade kosmos (världen) med sig själv.” Och försoningens syfte var att återförena människan med Gud. Hur, när och var ägde denna försoning rum? På korset. Paulus skriver i Ef. 2:16: ”I en enda kropp försonade han de båda (judar och hedningar) med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.”

Korset blir i den kristna tron det mest centrala. Genom Jesu död blir människan förenad med Gud. Försoningen slutar dock inte på korset. Korset följs av en uppståndelse. Jesu verk blir fullbordat när han uppstår från de döda. Uppståndelsen är en nödvändig del i föreningen mellan Gud och människa. I Kristi person förenas den troende människan med Gud. På samma sätt som Gud uppväckte Jesus från de döda kommer de i Kristus döda att bli uppväckta från de döda.

Detta är den kristna trons unika budskap. Alla andra ”religioner” är falska, mänskliga påhitt. Deras avsikt är dock inte dålig. Religionerna uttrycker människans behov av att finna vägen tillbaka till Gud. Religionerna ge uttryck för syndafallets konsekvenser. Gud finns – någonstans ”där borta”. Men samtidigt är Gud inte någonstans ”där borta”, ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (Apg. 17:28)

äggSnart är påsken här. En tid som påminner oss om Jesu försoning på korset och hans uppståndelse från de döda. Historiens viktigaste händelse sedan skapelsen. Det tragiska i vår tid är att kyrkan som skulle vara ett troget vittne för dessa två centrala händelser har förlorat tron på Jesus som Gud-människa och hans försoningsdöd på korset och den efterföljande uppståndelsen från de döda.

Grunden till denna otro är förlorad tro på Bibelns tre första kapitel där bakgrunden till Jesu människoblivande återfinns. Människan skapades till Guds avbild, till en evig gemenskap med honom. Människan föll och kom under Guds dom. Hon blev en dödlig varelse. Jesus kom för att söka upp den förlorade människan. Med Jesu egna ord: ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Luk. 19:10)

Kära läsare, läs berättelserna om Jesu liv under hans sista vecka här på jorden. Låt berättelsen tränga in i ditt hjärta – ja, i hela din varelse! Det handlar om ditt och mitt eviga liv.

Vesa