Bibeln, bibelläsning och samhället

Det fanns en tid i det breda folklagret i det svenska samhället som präglades av läsande. Fenomenet förekom från ca 1750-talet till 1900-talets början. Man läste Bibeln, andaktsböcker och predikosamlingar. Det var en tid för folkväckelsen. Längtan efter frihet var stor och ingen skulle kunna stoppa denna längtan. För att bemöta ”hotet” från denna väckelse antogs 1726 Konventikelplakatet. Dess syfte var att ”bevara enheten i religionen” (d.v.s. den lutherska läran). Den som bröt mot Konventikelplakatet (samlade till husandakter) kunde dömas till böter, till fängelse och till landsförvisning.

När baptismen kom i Sverige utvisades den förste ledaren, F. O. Nilson, till landsflykt i Danmark. 1848 (21 september) höll man ett dop i Vallersvik i Halland. En kvinna och fyra män döptes och bildade Sveriges första baptistförsamling.

Vägen till friheten har varit lång. 1858 upphävdes dock Konventikelplakatet. Men först 1951 fick vi i Sverige bekännelse- och trosfrihet.

Parallellt med väckelserörelsen uppstår också nykterhetsrörelsen samt arbetarrörelsen som var för sin del har påverkat samhällsutvecklingen.

Bibelläsning är naturligtvis ett måste för en troende människa. Jesu ord i Johannesevangeliet 5:39 gör detta mycket klart: ”Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig.” För den kristna människan är Bibeln ett andligt ”skafferi” där hon hämtar sin andliga näring, d.v.s. kunskap om Jesus, det levande brödet. Man behöver också veta hur den kristna människan bör leva sitt vardagliga liv. Bibeln är därmed också en vägvisare till ett liv som behagar Gud och är nyttigt för samhället.

Den kanske mest grundläggande tanken i Bibeln, som har med mellanmänskliga relationer och samhället i stort att göra, är friheten. Psalmisten skriver i 119:45: ”I frihet kan jag vandra, ty jag fördjupar mig i dina befallningar.” Det är Guds ”befallningar” som ger och garanterar friheten. Jesus är ännu tydligare. ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria”, och ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” (Joh. 8:32,36)

Idag har ”läseriet” t.o.m. bland kristna minskat oroväckande. Få läser Bibeln. Andaktsböckerna är sällsynta och predikosamlingar existerar kanske inte alls. Vad kommer frukten av detta att bli: ofrihet för individen och ett förtyckande samhällsklimat? Det tydligaste tecknet på detta är statens sekularisering. Alla statliga verk och myndigheter ska vara sekulära. Den religiösa människan har inte längre tillgång till det offentliga rummet. Den mest effektiva institutionen i denna process är skolan. Det finns en slående parallell mellan Konventikelplakatet och sekulariseringsprocessen. Denna inskränkande mentalitet framgår tydligt i Förbundet Humanisternas idéprogram: ”All myndighetsutövning liksom alla offentliga beslut och verksamheter är livsåskådningsneutrala. En sekulär och demokratisk stat är en förutsättning för livsåskådningsfrihet för alla.”

Vi är på väg (har kommit redan väldigt långt) där sekulär humanism, d.v.s. ateism är den enda tillåtna idén i det offentliga rummet. Ateism är i dag en ”default” position i det offentliga rummet. Den livsåskådningsmässiga friheten som humanisterna talar om här finns inte i det offentliga rummet. Den evolutionistiska ursprungsberättelsen med naturen som sin egen skapare saluförs under vetenskapens täckmantel och utan ifrågasättande.

Vad gör pastornden kristna kyrkan? Accepterar denna position utan några som helst kritiska funderingar! Dagens kristna kyrka ger frivilligt upp sin frihet. Sekularismen är inte en neutral hållning i stora livsåskådningsmässiga frågor utan en andlig berusning som samhället lider av. Enligt den kristna tron är verkligheten inte sekulär utan i grunden andlig, eftersom Gud är all verklighets grund.

Sverige behöver en andlig väckelse ur sekularismens berusning. Sekularismen är inte frihet utan slaveri under materialismens tvångströja.

Vesa