Tiden i Guds skapelse

Tid är något som vi alla ”erfar”, tiden kommer och tiden går. Men vad är tid? När man ställer denna fråga kan man få flera svar. I Nationalencyklopedin beskrivs tiden på följande sätt: ”tid, begrepp som anger ett avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte, och som med nutid skiljer dåtid från framtid.” Några undrar om tid är något absolut eller relativt. Einsteins särskilda relativitetsteori sammanförde rummet och tiden till en rumstid. Tiden skulle utgöra den fjärde dimensionen till universums tre andra dimensioner, längd, bredd och höjd.

Som kristen undrar man naturligtvis hur tiden beskrivs i Bibeln? Alla som läst Bibeln vet att Bibeln börjar med en tidsutsaga, ”I begynnelsen…”. Det hebreiska ordet är bereŠit som består av två ord, prepositionen be (uttalas ”be”) och order roŠ, som betyder ”början”. För att förstå ordet bereŠits betydelse brukar man använda en bild av en käpp eller stav. Käppens början är ros (Se figuren bredvid). På samma sätt som käppen ”börjar”, börjar tiden i skapelsen. Det finns ingen käpp bortom käppen. På samma sätt finns ingen tid bortom ”bereŠit”. För att vi skulle kunna ”mäta” tid skapade Gud himlakropparna. ”Gud sade: ’På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år.’… Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna.” (1 Mos. 1:14,16). Tidigare i berättelsen hade Gud använt två ”tidsmarkörer”; ”kväll” och ”morgon”, för att definiera en dags ”längd”.

Under hela mänsklighetens historia har man, oavsett kultur, alltid använt dessa tidsmarkörer för att definiera och ”mäta” tid.

När vi sedan tänker på Jesus och tid finner vi det märkliga att Jesus är tidens begynnelse och dess slut. Jesus kallas i Nya Testamentet för ”A” och ”O”, ”Alfa och Omega, början och slutet”. Av detta förstår vi att den bibliska synen på tiden är att tiden är linjal, den har en början och den kommer att ha ett slut.

I Bibelns avspeglas tid mot Guds eviga väsen. Gud har ingen början och inget slut. För Gud är allting ett ”nu”. I motsats till Guds evighet är allting i skapelsen timligt.timglas

I Hebreerbrevet 1:10-12 kan vi läsa: Du, Herre, lade i tidens början jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De skall förgås, men du förblir. De skall alla nötas ut som en mantel, du skall rulla ihop dem som en klädnad, ja, som en mantel skall de bytas ut. Men du är densamme, dina år har inget slut.

Vad betyder denna insikt om tiden för oss människor? Detta betyder att tiden ger oss möjlighet att söka Gud. I Hebreerbrevet 3:15 skriver författaren vidare: ”Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan som under upproret.” Gud använder tiden för att tala till oss. Han kan tala till oss genom olika erfarenheter (t.ex. genom Guds folks erfarenheter), genom bibelordet, genom vänners uppmuntrande och uppmanande ord, och så vidare. Det gäller att man har övat sitt ”inre öra” till att lyssna till Guds röst.

Må Gud hjälpa oss att vi verkligen tar vara på den möjlighet som tiden (Gud) ger oss. Vi felar ofta. Vi gör ofta det som inte är efter Guds vilja. Men Gud är god och nådig mot oss. Så länge vill håller oss till Jesus är vi i Guds hand. Jesus har sagt: ”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” (Joh. 6:37) Låt oss ta fasta på dessa Jesus ord. Gud har gett oss till Jesus och Jesus kommer aldrig att visa oss bort!

Med en önskan om ett gott nytt år i Jesu efterföljelse

Vesa